Om du ville segla, då fick jag väl helt enkelt prova att cykla. Det var sagt lite på skoj, men just där och då anade jag inte att den kommentaren skulle bli startskottet för ett intresse som växte snabbare än jag hann blinka.

Den första turen på en landsvägscykel blev en märklig blandning av triumf och katastrof. Farten, känslan, friheten – allt slog till på en gång. Det var som att segla på land, som om däcken skar genom vinden på samma sätt som en båt skär genom vattnet. Jag var helt såld redan efter de första tramptagen.

Men så kom verkligheten ikapp.

För det där med cykelskor som sitter fast i pedalerna… det är en teknik man helst ska behärska innan man stannar. Och det gjorde inte jag. När cykeln saktade in och hjärnan insåg att fötterna inte längre var fria, då var det redan för sent. Det blev ett slags långsamt, oundvikligt fall åt sidan – en klassisk SPD‑vurpa. Inte särskilt farligt, men definitivt inte elegant.

Och som om en inte vore nog, så blev det två innan dagen var slut. Två perfekta, pinsamma, pedagogiska vurpor. Men också två bevis på att jag var på väg in i något nytt, något som skulle bli mer än bara en spontan idé.

För trots vurporna, eller kanske tack vare dem, var jag fast. Cyklingen hade fått grepp om mig – betydligt hårdare än jag lyckades få grepp om pedalerna den där första dagen.