När vintermörkret sänker sig över kusten och dagarna krymper till ett blågrått töcken, växer också längtan efter våren. Det är den där speciella rastlösheten som bara båtägare känner – suget efter att få sjösätta, känna skrovet ta fart genom vattnet och höra riggen sjunga igen. När den känslan blir för stark för att ignorera, då är det rätt tid att börja skriva. Därför föddes tanken på att starta en logg, eller kanske snarare en blogg, om OC35 INDIGO.

Här kommer tankar, minnen och framtidsplaner att samsas – allt det som tillsammans bildar den röda tråden i INDIGOs kölvatten.

Sedan dagen då jag hämtade hem båten från Malmö, i den lilla hamnen nedanför Turning Torso, har mycket hänt. Jag bodde faktiskt ombord från första stund och ända fram till upptagningen den 15 oktober. Det blev en tid fylld av både praktiska bestyr och stilla kvällar i ruffen, där jag lärde känna varje skrymsle och varje ljud som hörde till min nya följeslagare.

Hemseglingen blev ett äventyr i sig. Rikard följde med som trygg och erfaren gast, och tillsammans tog vi oss norrut. Vi gjorde ett stopp i Helsingborg för att vila, äta och låta mörkret lägga sig innan vi fortsatte. Vinden var emot oss nästan hela vägen, men det gav oss också chansen att kryssa ordentligt – att verkligen känna hur INDIGO bet i vattnet och svarade på minsta justering i seglen.

När vi till slut gled in i Falkenbergs hamn, min nya hemmahamn, kändes det som att något stort hade börjat. Det var inte bara en båt som kommit hem – det var ett nytt kapitel i mitt liv som tog form.

En härlig segling i drygt fem knop. Rikard tog igen sig efter maten, och jag minns hur jag satt vid rodret och log för mig själv. Det var då jag visste: det här är början på något riktigt fint.